TrolliBoll
Member
Jag trillade in här på Riktgitkaffe av en slump när jag googlade inbyggnadsmaskiner för kök. Kul! tänkte jag, en ny värld att upptäcka. Jag älskar att upptäcka, särskilt saker som är goda. Jag är ingen så kallad supersmakare men jag kan definitivt känna smaknyanser. I en Shiraz känner jag absolut tonerna av mörka bär och kanske rent av en aning kaffe. Och de friska citrustonerna i ett öl med amerikansk humle. När jag då såg finkaffeproducenternas beskrivningar av sina kaffen blev jag spänd på att ta mig an denna nya värld av smaker.
Jag förstod snabbt att den gängse uppfattning här var att av hårdvaran är det kvarnen som är det viktigaste. Jag förstod också att en bra nybörjarkvarn för mig som dricker brygg och press är Wilfa CGR-1 samt att det är förbjudet att köpa en sådan begagnad eftersom den redan är så pass billig. Så jag åkte till NetonNet och införskaffade en CGR-1:a. Jag åkte och köpte en påse Zoegas Mezzo-bönor och bryggde mig min första kopp från nymalda bönor. Aha-upplevelsen uteblev. Men eftersom jag faktiskt vill kunna njuta av en kopp riktigt gott kaffe precis som jag gör av ett gott vin eller öl lät jag mig inte nedslås utan tänkte att det kan finnas två anledningar. Det kan bero på min aldrig rengjorda Melitta-bryggare som inköptes för runt 200 spänn för snart tio år sedan. Eller kan det bero på att Zoegas inte gör tillräckligt bra kaffe, man måste kanske upp på 300-400 kr/kg för att få en riktig smaksensation. Till sist tänkte jag då att jag borde göra en direkt jämförelse mellan en kopp gjord på fabriksmalet fulkaffe och en kopp på färskmalet finkaffe. Två ytterligheter.
Jag kollade inte så lite hajpade J&N:s hemsida efter åteförsäljare i Helsingborg och åkte för att införskaffa min första påse finkaffe. Utbudet där var tyvärr minimalt men jag kom hem med en påse Monsun Malabar från Kahls. Nu var det dags för testet. Så här gick det till:
För att plocka bort risken med att använda Melittan blev bryggmetoden presskanna. Presskannan förvärmdes med hetvatten. Under tiden vägde jag upp 20 gram Zoegas Presso från ett paket som stått öppnat i skåpet i ca en månad. Vatten värmdes till 95 grader. Kaffet blöttes med cirka 100 gram vatten och rördes runt, därefter tillsattes ytterligare 200 gram vatten. Efter 1,5 minut öste jag bort skummet på toppen av kannan och kaffet fick sedan dra ytterligare två minuter. Alltså 20 gram kaffe, 300 gram vatten 3,5 minuters bryggtid. Brygden hälldes sedan på förvärmd termos i väntan på finkaffesatsen. Samma procedur genomgicks av Malabaren så när som på bryggtiden som förlängdes till 4 minuter eftersom mitt egenmalda kaffe blev något grövre än det fabriksmalda. Båda satserna hälldes sedan upp i förvärmda koppar.
Dags för provsmakning. Besvikelse! Den nymakda Malabaren var godare, absolut! Men skillnaden var liten, för att inte säga subtil. Fulkaffet var plattare i smaken och dog ut snabbare, men det var marginellt. Kahls beskrivning av sin Monsun Malabar lyder: "...en mogen, mjuk och mycket fyllig smak. Avslutningen är lång, nästan sirapslik, helt ren och utan syrlighet." Jag kan köpa att kaffet är fylligt med lång avslutning (åtminstone i förhållande till mitt månadsgamla Zoegas Presso) och att det saknar syra, men inte att avslutningen är sirapslik. Att något inte smakar surt betyder inte automatiskt att det smakar sött, som sirap. Jag har hittills inte druckit en kopp kaffe (som inte varit sötat) som haft någon söt smak över huvud taget, däremot sett otaliga beskrivningar som hävdar detta.
Så, gör jag något fel? Jag vill som sagt kunna njuta finkaffe, men inte för att det kostar mer utan i så fall för att det faktiskt smakar mer. Jag är beredd att ge dethär fler chanser men som läget är nu kan jag inte göra annat än att kalla hela denhär kaffehajpen för en bluff. Men motbevisa mig gärna.
Jag förstod snabbt att den gängse uppfattning här var att av hårdvaran är det kvarnen som är det viktigaste. Jag förstod också att en bra nybörjarkvarn för mig som dricker brygg och press är Wilfa CGR-1 samt att det är förbjudet att köpa en sådan begagnad eftersom den redan är så pass billig. Så jag åkte till NetonNet och införskaffade en CGR-1:a. Jag åkte och köpte en påse Zoegas Mezzo-bönor och bryggde mig min första kopp från nymalda bönor. Aha-upplevelsen uteblev. Men eftersom jag faktiskt vill kunna njuta av en kopp riktigt gott kaffe precis som jag gör av ett gott vin eller öl lät jag mig inte nedslås utan tänkte att det kan finnas två anledningar. Det kan bero på min aldrig rengjorda Melitta-bryggare som inköptes för runt 200 spänn för snart tio år sedan. Eller kan det bero på att Zoegas inte gör tillräckligt bra kaffe, man måste kanske upp på 300-400 kr/kg för att få en riktig smaksensation. Till sist tänkte jag då att jag borde göra en direkt jämförelse mellan en kopp gjord på fabriksmalet fulkaffe och en kopp på färskmalet finkaffe. Två ytterligheter.
Jag kollade inte så lite hajpade J&N:s hemsida efter åteförsäljare i Helsingborg och åkte för att införskaffa min första påse finkaffe. Utbudet där var tyvärr minimalt men jag kom hem med en påse Monsun Malabar från Kahls. Nu var det dags för testet. Så här gick det till:
För att plocka bort risken med att använda Melittan blev bryggmetoden presskanna. Presskannan förvärmdes med hetvatten. Under tiden vägde jag upp 20 gram Zoegas Presso från ett paket som stått öppnat i skåpet i ca en månad. Vatten värmdes till 95 grader. Kaffet blöttes med cirka 100 gram vatten och rördes runt, därefter tillsattes ytterligare 200 gram vatten. Efter 1,5 minut öste jag bort skummet på toppen av kannan och kaffet fick sedan dra ytterligare två minuter. Alltså 20 gram kaffe, 300 gram vatten 3,5 minuters bryggtid. Brygden hälldes sedan på förvärmd termos i väntan på finkaffesatsen. Samma procedur genomgicks av Malabaren så när som på bryggtiden som förlängdes till 4 minuter eftersom mitt egenmalda kaffe blev något grövre än det fabriksmalda. Båda satserna hälldes sedan upp i förvärmda koppar.
Dags för provsmakning. Besvikelse! Den nymakda Malabaren var godare, absolut! Men skillnaden var liten, för att inte säga subtil. Fulkaffet var plattare i smaken och dog ut snabbare, men det var marginellt. Kahls beskrivning av sin Monsun Malabar lyder: "...en mogen, mjuk och mycket fyllig smak. Avslutningen är lång, nästan sirapslik, helt ren och utan syrlighet." Jag kan köpa att kaffet är fylligt med lång avslutning (åtminstone i förhållande till mitt månadsgamla Zoegas Presso) och att det saknar syra, men inte att avslutningen är sirapslik. Att något inte smakar surt betyder inte automatiskt att det smakar sött, som sirap. Jag har hittills inte druckit en kopp kaffe (som inte varit sötat) som haft någon söt smak över huvud taget, däremot sett otaliga beskrivningar som hävdar detta.
Så, gör jag något fel? Jag vill som sagt kunna njuta finkaffe, men inte för att det kostar mer utan i så fall för att det faktiskt smakar mer. Jag är beredd att ge dethär fler chanser men som läget är nu kan jag inte göra annat än att kalla hela denhär kaffehajpen för en bluff. Men motbevisa mig gärna.