Wannabe
Well-known member
Igår morse vid frukost började jag ana oråd och mycket riktigt 10 minuter senare var jag soffliggandes i ett helvetiskt ryggskott. Frun på jobbet och två barn i dagisåldern hemma som har svårt att hålla sams. Jag hör hur 2,5 åringen häller ut 10.000 pärlor på köksgolvet. Några minuter senare får storebror en flygande polisbil i skallen när han sitter på golvet för att hjälpsamt plocka upp pärlorna. Underbar start på dagen...
Att gå är inte att tänka på. Det funkar helt enkelt inte. Jag får krypa på alla fyra med små, små steg för att kunna ta mig fram för att trösta.
Detta till lillemans stora glädje som gör likadant för han tror att vi leker tigrar.
Efter några minuters slit med att försöka göra en gång bland pärlorna är det bara att inse att detta kommer inte funka.
Farmor hämtar barnen och jag ägnar stor möda åt att ta mig upp för trappan med målet att hitta smärtstillande.
När lugnet har lagt sig och tabletterna vägrat att bita kommer kaffesuget. Ner för trappan, fortfarande krypandes, in i köket upp med skafferidörren. Kaffeburken med de hemrostade bönorna står högst upp. Från golvhöjd är högsta hyllan på Mount Everestnivå. Det är bara att glömma. Dagen fortskrider i samma stil. Varje moment måste detaljplaneras. Varje toabesök blir ett halvtimmasprojekt. Inget kaffe på hela dagen
.
Efter en tämligen sömnlös natt och smärtstillande piller gör jag så ett försök att ta mig ut i köket. Nu går det att resa sig i några minuter och med stöd av köksbänkarna klarar jag av lassa att in flingor och mjölk med dåligt bordsskick.
Målmedvetet slår jag igång Espressomaskinen för att värmas upp och kryper sedan tillbaka till basen i Soffan i vardagsrummet
(Cliffhanger)
En halvtimma senare biter jag ihop. Tar mig ut i köket och på något sätt lyckas jag få ner kaffeburken. Kvarna, distribuera, kratlös tamp. Allt detta medan jag står böjd som en babian.
Av gammal vana böjer och vrider jag mig ner hastigt när jag startat pumpen för att titta på råttsvansarna. Känslan av knivar i ryggen gör mig snurrig i skallen och jag glömmer nästan att stänga av.
Bara mölken kvar. Stappla till kylskåpet, hälla upp, i med termometer skumma, skumma, skumma klart! Nej inget snyggt hjärta direkt, men dock en hyffsad Cappuccino. Dricker vid diskbänken, torkar rent maskinen hasar mig till Soffan och här är jag nu och kan inget annat göra.
Gott var det Värt det...knappast eller kanske jo, nja.
Det blir nog inget mera kaffe idag i alla fall.
Hur var eran morgon?
Att gå är inte att tänka på. Det funkar helt enkelt inte. Jag får krypa på alla fyra med små, små steg för att kunna ta mig fram för att trösta.
Detta till lillemans stora glädje som gör likadant för han tror att vi leker tigrar.
Efter några minuters slit med att försöka göra en gång bland pärlorna är det bara att inse att detta kommer inte funka.
Farmor hämtar barnen och jag ägnar stor möda åt att ta mig upp för trappan med målet att hitta smärtstillande.
När lugnet har lagt sig och tabletterna vägrat att bita kommer kaffesuget. Ner för trappan, fortfarande krypandes, in i köket upp med skafferidörren. Kaffeburken med de hemrostade bönorna står högst upp. Från golvhöjd är högsta hyllan på Mount Everestnivå. Det är bara att glömma. Dagen fortskrider i samma stil. Varje moment måste detaljplaneras. Varje toabesök blir ett halvtimmasprojekt. Inget kaffe på hela dagen
.Efter en tämligen sömnlös natt och smärtstillande piller gör jag så ett försök att ta mig ut i köket. Nu går det att resa sig i några minuter och med stöd av köksbänkarna klarar jag av lassa att in flingor och mjölk med dåligt bordsskick.
Målmedvetet slår jag igång Espressomaskinen för att värmas upp och kryper sedan tillbaka till basen i Soffan i vardagsrummet
(Cliffhanger)
En halvtimma senare biter jag ihop. Tar mig ut i köket och på något sätt lyckas jag få ner kaffeburken. Kvarna, distribuera, kratlös tamp. Allt detta medan jag står böjd som en babian.
Av gammal vana böjer och vrider jag mig ner hastigt när jag startat pumpen för att titta på råttsvansarna. Känslan av knivar i ryggen gör mig snurrig i skallen och jag glömmer nästan att stänga av.
Bara mölken kvar. Stappla till kylskåpet, hälla upp, i med termometer skumma, skumma, skumma klart! Nej inget snyggt hjärta direkt, men dock en hyffsad Cappuccino. Dricker vid diskbänken, torkar rent maskinen hasar mig till Soffan och här är jag nu och kan inget annat göra.
Gott var det
Värt det...knappast eller kanske jo, nja.Det blir nog inget mera kaffe idag i alla fall.
Hur var eran morgon?
