fredrikwelander
Member
Igår dödade jag min Isomac Napollissima. Idag ligger den skändad och styckad på ett cementgolv i mitt garage. Och det var så jag hittade hit. Desperat efter ersättning till den lilla maskinen (som givit upp efter en arton månaders intensiv kärleksaffär) började jag googla och hamnade i vad jag uppfattade vara ett alla tiders kaffeforum.
Jag lever i Stuvsta (Södra Stockholm) med livskamrat och två döttrar. Tillbringar dagarna med att tänka fram idéer för hållbar utveckling av Södra Stockholm och får betalt för det. Resten av dygnets timmar går för det mesta åt till fotografering och bildbehandling (frilansar i egen firma).
Har aldrig gillat kaffe. Eller fattade av någon anledning aldrig smak för bryggkaffe eller automatgift. Men eftersom jag alltid gillat kaffe i andra former (drinkar, bakverk etc) förstod jag att det måste finnas en väg till njutningen och sedan ett par år tillbaka gillar jag kaffe. I små rykande koppar med skön crema. Ibland i höga glas med skummad laktosfri mjölk.
Närheten till delin Mi Piace i Huddinge C har gjort att jag förälskat mig i Johan & Nyström. Både som företag och deras produkter. Köper helst blandningarna Isola eller La Bomba malda hos Mi Piace, men kommer så smått börja mala själv med min nyinköpta handkvarn från Clas Ohlson (kanske en svordom, men hej, jag är newbie).
I framtiden vill jag driva en kombinerad kaffeshop och fotostudio. Bjuda på poetisk kaffenjutning och vackra bilder. I verkligheten pysslar jag med annat och drömmer mig bort mot kromat vackra maskiner jag aldrig kommer ha råd med.
Ersättningen till min utbrända Isomac blev billigast möjliga - en C3 Café Italia II eftersom en skatteskuld och allmänt ledbruten ekonomi gör några riktiga investeringar omöjliga.
Men, samtidigt tänker jag så här: Till den dagen jag hittat min nivå på kaffenjutningen lägger jag pengarna på själva resan istället. Dvs mjukvaran. När jag hittat fram, då investerar jag i den hårda.
Kommer nog lurka runt här ett tag för att känna in stämningen. Är jag seriös eller bara en wannabee? Det lär tiden utvisa. Men på mitt skrivbord på jobbet står sedan ett par månader tillbaka en Isomac Viper och låter och har sig. Kollegorna tittar snett och säger gärna något halvsarkastiskt när jag kommer med mitt eget kaffe till kommunalfikat. De riktigt nära kollegorna kommer gärna förbi och tar en kompisfika på rummet.
Prego.
Jag lever i Stuvsta (Södra Stockholm) med livskamrat och två döttrar. Tillbringar dagarna med att tänka fram idéer för hållbar utveckling av Södra Stockholm och får betalt för det. Resten av dygnets timmar går för det mesta åt till fotografering och bildbehandling (frilansar i egen firma).
Har aldrig gillat kaffe. Eller fattade av någon anledning aldrig smak för bryggkaffe eller automatgift. Men eftersom jag alltid gillat kaffe i andra former (drinkar, bakverk etc) förstod jag att det måste finnas en väg till njutningen och sedan ett par år tillbaka gillar jag kaffe. I små rykande koppar med skön crema. Ibland i höga glas med skummad laktosfri mjölk.
Närheten till delin Mi Piace i Huddinge C har gjort att jag förälskat mig i Johan & Nyström. Både som företag och deras produkter. Köper helst blandningarna Isola eller La Bomba malda hos Mi Piace, men kommer så smått börja mala själv med min nyinköpta handkvarn från Clas Ohlson (kanske en svordom, men hej, jag är newbie).
I framtiden vill jag driva en kombinerad kaffeshop och fotostudio. Bjuda på poetisk kaffenjutning och vackra bilder. I verkligheten pysslar jag med annat och drömmer mig bort mot kromat vackra maskiner jag aldrig kommer ha råd med.
Ersättningen till min utbrända Isomac blev billigast möjliga - en C3 Café Italia II eftersom en skatteskuld och allmänt ledbruten ekonomi gör några riktiga investeringar omöjliga.
Men, samtidigt tänker jag så här: Till den dagen jag hittat min nivå på kaffenjutningen lägger jag pengarna på själva resan istället. Dvs mjukvaran. När jag hittat fram, då investerar jag i den hårda.
Kommer nog lurka runt här ett tag för att känna in stämningen. Är jag seriös eller bara en wannabee? Det lär tiden utvisa. Men på mitt skrivbord på jobbet står sedan ett par månader tillbaka en Isomac Viper och låter och har sig. Kollegorna tittar snett och säger gärna något halvsarkastiskt när jag kommer med mitt eget kaffe till kommunalfikat. De riktigt nära kollegorna kommer gärna förbi och tar en kompisfika på rummet.
Prego.
