Jonken
Well-known member
Med en kvarn* som producerar tillräckligt lite småpartiklar för att ett bra filter** inte ska sätta igen lätt har jag trott på idén att mycket "agitation" är en bra metod för repeterbara resultat och hög extraktion.
*exempel som jag har haft lycka med är Mahlkönig Guatemala, Mahlkönig/Baratza Vario Home med stålskivor, Fuji Royal R-220 och 64mm SSP "unimodal"/"brew". Kvarnar/malverk som inte är avsedda för brygg platsar inte här om man inte maler väldigt grovt, men då kan man gå miste om extraktion och smak på det viset istället.
** som Harios original och Kalita Wave (som visserligen kanske åstadkommer det mycket tack vare sin stora filteryta.. hållaren spelar såklart in här också)
Jag har levt i tron om att laminärt flöde från hög höjd blandar kaffebädden på bästa sätt och att man helst bör hälla från en höjd så att man precis undviker plaskande. Hoffman förklarar bra i sitt test av kannor:
Han hänvisar till Gagnés bok - men där finns tydligen en idé om att turbulent flöde genom att hälla precis ovanför gränsen för plaskande leder till ännu mer effektiv agitation.
Jag har precis börjat leka med den variabeln och det verkar som att det stämmer, på gott och ont. Det verkar vara lättare att blanda runt för mycket så att kaffet blir överextraherat, men med riktigt ljusrostade, lite svåra bönor kan det kanske vara en hemlighet för att nå högre höjder? Är det någon som har testat det här en del?
*exempel som jag har haft lycka med är Mahlkönig Guatemala, Mahlkönig/Baratza Vario Home med stålskivor, Fuji Royal R-220 och 64mm SSP "unimodal"/"brew". Kvarnar/malverk som inte är avsedda för brygg platsar inte här om man inte maler väldigt grovt, men då kan man gå miste om extraktion och smak på det viset istället.
** som Harios original och Kalita Wave (som visserligen kanske åstadkommer det mycket tack vare sin stora filteryta.. hållaren spelar såklart in här också)
Jag har levt i tron om att laminärt flöde från hög höjd blandar kaffebädden på bästa sätt och att man helst bör hälla från en höjd så att man precis undviker plaskande. Hoffman förklarar bra i sitt test av kannor:
Han hänvisar till Gagnés bok - men där finns tydligen en idé om att turbulent flöde genom att hälla precis ovanför gränsen för plaskande leder till ännu mer effektiv agitation.
Jag har precis börjat leka med den variabeln och det verkar som att det stämmer, på gott och ont. Det verkar vara lättare att blanda runt för mycket så att kaffet blir överextraherat, men med riktigt ljusrostade, lite svåra bönor kan det kanske vara en hemlighet för att nå högre höjder? Är det någon som har testat det här en del?